Källor

Conscientiametoden har utvecklats utifrån en rad olika källor. Grunden är hämtad ifrån Integral psykoanalys, en brasiliansk psykoanalytisk skola grundad av Norberto Keppe (Österrike och Brasilien, 1927-). Det psykoanalytiska synsättet tillämpades och utvecklades i olika grupper, skolor och arbetsplatser i Sverige, Finland, och inte minst bland flera arbetskooperativ och internatskolor inom den stora latinamerikanska folkrörelsen Jordlösa Lantarbetares Rörelse i Brasilien (Movimento dos Trabalhadores Rurais sem Terra MST).

Den här processen förenade erfarenheter i den individuella terapiprocessen med speciella behov i den kollektiva situationen, där människor inte har möjlighet till terapi, och producerade så småningom en egen metod. Metoden blev till genom över 20 års samarbete mellan klienter, psykoanalytiker, terapeuter, elever, skolledare, kuratorer, socialarbetare, ledarskapskonsulter, aktivister i folkrörelser m.m. Syftet är att integrera det individuella synsättet med det kollektiva. Vi ville också integrera de psykoanalytiska och kognitiva metoderna i den terapeutiska processen.

I följande finns citat och tolkningar av olika tänkare som har medverkat i processen.

Hippokrates (Grekland, ca 460-ca 370 f. Kr.), som uppfattas som läkekonstens fader, menade att hälsa är människans inre harmoni och harmoni mellan henne och hennes omgivning; att bli frisk betyder att man blir medveten om sin motstridighet och börjar leva under naturens lagar. Nästan samma sak uttryckte François Voltaire (fransk, 1694-1778) på 17-hundra talet: "Medicinens konst finns i att lugna patienten, så att naturen kan bota sjukdomen."

Sokrates (Grekland, ca 470-399 f. Kr.) ansåg att sanningen finns i människans inre. Filosofens uppgift är att fungera som barnmorska, hjälpa till i kunskapens (medvetenhetens) födelseprocess genom en frågedialog. Psykoanalytiker har samma uppgift.

Enligt Platon (Grekland, ca 428-348 f. Kr.) kan vi inte lita på våra sinnen men vi kan lita på det förnuftet talar om för oss, eftersom förnuftet är detsamma hos alla människor. Han hade uppfattningen att människan har kontakt med den universala sanningen genom något slags etiskt sinne, förnuft.

Aristoteles (Grekland, 384-322 f. Kr.) beskrev Gud som ren handling, dvs. ofantligt intensiv handling (skapande) i godhet, sanning och skönhet. Inom judendomen, kristendomen och islamismen uppfattas människan som skapad till Guds avbild. I så fall är människans essens ren handling men naturligtvis med mänskliga begränsningar. I den mån man handlar ”rent” (sant, vackert och kärleksfullt), är man sig själv eller det man är skapad till.

Augustinus (Romarriket, 354-430) ansåg att det onda är frånvaro av Gud. Det onda har ingen självständig existens.

Thomas av Aquino (Italien, ca 1225-74) försökte förena Aristoteles filosofi och den kristna läran. I etiken anslöt sig Thomas av Aquino till Aristoteles tanke om betraktande av sanningen som ett perfekt lyckotillstånd.

Sören Kierkegaard (Danmark, 1813-55) såväl som Karl Jaspers (Tyskland, 1883-1969) menade att den mänskliga existensen är ställd i förhållande till något som överskrider det ändliga, konkreta livet. Människan förhåller sig till sig själv genom detta förhållande till den transcendentala (metafysiska) instansen (livets mening, Gud). Existentialismen anser att människan har frihet att välja, hon har ansvar för sina val och upplever dess konsekvenser på olika plan. Det etiska sinnet, medvetenheten, finns för att väcka insikt om felaktiga intentioner och val (i likhet med Sokrates och Platon). Alla val syftar i grund och botten på det metafysiska, dvs. bortom den materiella existensen, tillvaron efter döden. Essensen finns av sig själv, existensen är en konsekvens av människans val.

Fjodor Dostojevskij (Ryssland, 1821-81) skriver att människans handlingsmotiv är mycket mer komplicerade och mångtydiga än vi någonsin kommer att begripa. Människan har förmågan att i sin själ vårda sig de högsta idealen och de nedrigaste intentionerna - samtidigt och godtroget.

Han har också skrivit att utan ett rent hjärta uppstår ingen fullkomlig medvetenhet. Man vet mycket utan att notera det (intellektuellt), bara genom att känna. Sanningen kommer inte utanför dig, men från ditt inre, underkasta dig den. Om du hejdar dig själv, är du friare än du någonsin kan drömma om. Man måste älska allt för att upptäcka Guds hemlighet i allt.

Anton Makarenko (1888-1939), en rysk pedagog, inspirerades av Maxim Gorki (Ryssland, 1868-1936) och utvecklade kollektivpedagogiken. Han framhäver att det skadligaste som finns för barn är att leva och vänja sig vid ett planlöst och overksamt liv. Han grundade kolonier för ungdomsligister med omsorg, respekt, tydliga krav, samarbete och demokrati som de helande principerna.

Logoterapin (eller existensanalysen) syftar, enligt dess grundare Viktor Frankl (Österrike, 1905-97), på ansvarskänslan. I sin bok Gud och det omedvtena – Psykoterapi och religion (Natur och Kultur,2000) skriver han, att existensen är en tillvaro med ansvar. I psykoanalysen är et ju det driftmässiga som ska göras medvetet – i existensanalysen är det det andliga som blir medveten. I existensanalysen handlar det om det mänskliga varat som något som inte styrs av drifter utan som något ansvarigt, just om – den andliga! – existensen.

Maria von Ebner-Eschenbach (Österrike, 1830-1916): "Var din viljas herre och ditt samvetes tjänare."

Frankl uppfattar samvetet som ett fenomen som överskrider människans egen existens och att hon därmed förstår sin existens i ett transcendentala perspektiv. Mitt samvete är alltså något mer än mitt jag, ett språkrör för något annat. Människan förnimmer denna röst - det transcendentalas röst. Som min viljas herre är jag skapare - som mitt samvetes tjänare är jag en skapad varelse.

I realiteten verkar människans existens alltid bortom sig själv, pekar alltid på en mening. I logoterapin talar man om en "vilja till mening". Kort sagt är människans tro på mening en transcendental kategori. Den religiösa tron är sist och slutligen den yttersta meningen. Vi går inte i riktning mot en universell religion utan i stället mot en personlig religiositet, från vilken var och en kommer att hämta sitt eget högst personliga språk då hon vänder sig till Jahve/Gud/Allah etc. Det finns ju en mängd olika språk, religion. Ingen människa kan påstå att hennes religion är överlägset de andra språken. På samma sätt kan hon finna Gud - den ände Guden - genom det medium som varje religion erbjuder.

Den omedvetna religiositeten skulle betyda att vi alltid omedvetet stäver efter Gud, att vi alltså redan har ett om också omedvetet förhållande med Gud. Tvärtemot detta skriver Sigmund Freud (Österrike, 1856-1936): ”Religionen är den allmänmänskliga tvångsneurosen.”)

Enligt Frankl måste den troende läkaren (här, psykoanalytikern) hysa det största intresse för att religiositeten kommer till ett spontant genombrott. Det finns en latent religiositet också hos den manifest irreligiösa människan. All äkta religion måste vara spontan.

Tvångsneurotikerns (skrupulös noggrannhet med sitt överkänsliga samvete) hybris är att han vill sätta sig över sin egenskap av skapad varelse.

Ju mer omfattande en mening är, desto svårare är den att fatta. Den oändliga meningen är överhuvudtaget inte möjlig att fatta för en ändlig varelse. Här upphör vetenskapen, och visheten för ordet, det hjärtas vishet om vilket Blaise Pascal (Frankrike, 1623-62) en gång sade: "Hjärtat har sina skäl som förståndet aldrig kan fatta." Varje situation är en kallelse som vi måste lyssna till och lyda. Även i en hopplös situation, finner människan mening.

Emmanuel Swedenborg (Sverige, 1688-1772): Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handling. De är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.

En liten eld släcks av stormen medan en stor eld tar fart genom den, så försvagas en svag tro av svårigheter och katastrofer medan en stark tro stärks av den. Ludwig Wittgenstein (Österrike-England, 1889-1951): "Att tro på Gud är att inse att livet har en mening."

Enligt Albert Einstein (Tyskland, 1879-1955) är skolans syfte att förutom väcka fram individens medfödda talanger och nyfikenhet också att utveckla individens känsla för ansvar för andra människor. Han kritiserade skolan för att i stället glorifiera individen och skapa konkurrensmentalitet som är fallet i det existerande samhället. Människa ska värdesättas enligt vad hon är kapabel att ge i stället för att vad hon är kapabel att skaffa till sig.

Den brasilianska pedagogen Paulo Freire (Brasilien, 1921-97) konstaterade att varje förtryckt människa blir en förtryckare. När man accepterar att bli förtryckt psykologiskt, förtrycker man själv och som konsekvens har man tendens att förtrycka också andra.

Erich Fromm (Tyskland, 1900-80) förenade Karl Marx (Tyskland, 1818-83) samhällskritik och Sigmund Freuds psykoanalytiska människosyn i en så kallad ateistisk mysticism. Både i den auktoritära kommunismen och i den så kallad fria kapitalismen styrs av en byråkratiklass av yrkespolitiker och kapitalägare. De bägge är grundligt materialistiska i sin grundsyn, oavsett den kristna ideologin i väst och världslig frälsarlära i öst. Under adertonhundratalet var problemet att Gud är död, under nittonhundratalet är problemet att människan är död. Framtidens fara är att människan blir en robot. Robotar gör inte uppror.

Fromm skriver att vi måste decentralisera arbetet och den statliga myndigheten och ge det mänskliga proportioner. På det ekonomiska området behöver vi samförvaltning av alla som arbetar i ett företag, att möjliggöra deras aktiva och ansvariga deltagande. Människans utnyttjande av människan måste få ett slut och ekonomin måste bli en tjänare för människans utveckling. Kapitalet ska tjäna arbetet, tingen måste tjäna livet.

Enligt Norberto Keppe är det onda en konsekvens av förnekandet av det goda. Det onda finns inte av sig själv men behöver det goda för att existera. Keppe myntade vissa praktiska begrepp som beskriver hur människan förvränger och förnekar det sunda; censur, storhetsvansinne och perfektionism (teomani), avundsjuka och inversion. Allt det yttre, människor, händelser som (upp)rör en människa berättar om en själv på olika sätt. Rädslan eller ilskan, när neurotiska, står oftast för att man inte vill acceptera medvetenheten (identifikation). Kärleken uttryckt genom ”rena” handlingar är människans väsen.

Keppe skriver: ”Om en människa erkänner sig ha eller vara något värdefullt, känner han det som en plikt att vårda och odla detta.” Han fortsätter att människans stora problem inte är brist på självkännedom, utan hennes kamp för att undvika den. Eftersom människan själv är god kommer hon bara att känna sig förverkligad om hon gör det som är gott. Människans största problem är inte att ha problem, utan att inte vilja se dem.

Vårdhögskolan i Halland uttrycker enkelt i sitt introduktionsblad att ”människan till sin natur är god, sann och skapande”.